”Jag menar, jag förstår att det är en hemsk plats för dig. Du är arg och rädd. Jätterädd. Men jag jag tror tyvärr inte att du kan gå runt det här. Du sörjer, och jag vet lite grann om hur det är att sörja.
Du måste gå in i känslorna för att komma vidare. Och du är tillräckligt modig för att göra det.”
Peter kämpar med både sin sorg och saknad över sin älskade räv ”Pax”. Han vill inte släppa någon in på livet och bestämmer sig för att bege sig till sitt gamla hem för att leva ett ensamt liv.
Pax lever tillsammans med sin lilla familj. När människor börja komma närmare deras hem tvingas han att lämna den lilla familjen för att söka efter ett nytt till dem. Försent upptäcker han att en av valparna har följt efter honom. På vägen blir hon blir förgiftad. Kommer Pax att lyckas hitta hjälp innan det det är försent?
Det är nästa fyra år sedan jag läste ”Min vän Pax” som är den första delen om vänskapen mellan pojken Peter och räven Pax. Jag tyckte lite bättre om starten på den här delen. Men tyvärr upplevde jag däremot att slutet var lite väl hastigt här. Hade önskat att fördelningen mellan mitten och slutet av boken varit mer jämn.
Jag älskade hur relationen mellan Pax och hans dotter gestaltas. Det fanns många partier som var mer vad jag kallar för ”slow-reading”* men det låg även hela tiden en lite stressig underton i bakgrunden. Det berodde på att jag som läsare vet att den lilla ungen är förgiftat långt innan Pax gör det. I stort sett fick jag en mycket läsvärd upplevelse av denna roman 🙂
*Personlig tolkning av slow-reading= långsam läsning. Inte så mycket som händer. Kan jämföras med Slow-TV fast i litteraturform.