”Hon är smärta och sjukdom personifierad.

Hon är den enda som kan få människor att längta efter döden och den enda som döden själv fruktar.

Att vara älskad av henne är att drabbas av ett evigt lidande, vilket Dylan får erfara.”

Jag kastas rätt in i berättelsen och flyter på skräckens rytmiska våg ända till slutet. Jag får också en känsla av att det finns en slags bidrag till debatten om dödshjälp.

Att den även skulle bidra till att ta fram sjukdomens andra sidor, som lockelse och acceptans, förbigick mig fram tills jag läser efterorden av skaparen. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
Website