”Jag trodde inte att det skulle bli enkelt att vara ledare precis, men jag trodde nog att det skulle vara enklare än så här. Det går inte ett ögonblick utan att jag plågas av tvivel om de beslut jag har fattat.
Fast jag tror att det är tystnaden mer än någonting annat som har gjort mig omskakad. Jag oroar mig för att jag vet alltför väl att vi aldrig kommer att kunna rädda den här världen om vi ägnar de kommande decennierna åt att kriga i den.
Trots detta är jag redo att slåss. Just nu är mitt största problem också det mest förbryllande: krig förutsätter fiender, och jag tycks inte kunna hitta några.
Under de sexton dagar som gått har jag stött på noll motstånd. Av någon anledning spelar Återetablissemanget med. Det är en låtsaslek. Och det gör mig djupt, djupt oroad.”
Det är tre år sedan jag läste vad jag trodde var sista delen om Juliette men det visade sig att jag hade fel. För nu har jag läst ut fjärde delen.
Till en början upplevde jag den både långsam och långdragen men sen så sprakade det till och historien kom verkligen igång. Började snabbt att älska varje ord jag läste och kände igen Taherehs stil, oj vad jag har saknat den 🙂