Detta är en roman om en lillasysters kamp att hantera sorg efter att hennes älskade storebror tagit sitt liv.

Ett år efter händelsen hittar hon små post-it lappar med ledtrådar som leder henne till en släktings stuga på landet.

Där startar en läkande process.

”Du är död, mina föräldrar vet inte hur man gör när man lever…”

”…Du slutade orientera. Ingen förstod varför.

Du var en sådan naturbegåvning. Hittade alltid rätt. Sprang aldrig vilse.

Det var enkelt, sa du. Bara att läsa kartan, läsa naturen.

Benen sprang av sig själva.

 Skogen var en trygg plats, ingenting kunde gå fel. Du snubblade aldrig.

Jag fattade inte att du orkade springa så långt…

Men du sa att när man sprungit tillräckligt länge och tillräckligt långt.

Då fortsatte man bara.

Då sprang man om smärtan.”

En fin och lättrörande berättelse där handlingen i sig inte är så explosiv eller händelserik men ändå omfångsrik.

Jag förälskade mig i tempot som påminde mig lite om en sådan där melankolisk promenad i fjällen. Där handlingen till största delen händer i mitt inre.

De korta kapitlen driver berättelsen framåt och skiftningen mellan nutid och brevskrivandet till storebrodern föll mig i smaken 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
Website