Den starka berättelsen om den unga flickan Juliette som inte kan röra någon utan att tillföra smärta fortsätter lika poetiskt och vackert som i de tidigare böckerna ”Rör mig inte” och ”Rädda mig inte”.
Hennes desperata längtan efter tillhörighet sätter henne fortfarande i trubbel. Hon behöver nu göra ett aktivt val hur hon vill leva sitt liv och finna självrespekten.
Ledningen i landet är mer fokuserade på att njuta av berusningen som makten ger och är inte intresserade av att vara den barmhärtiga samariten mot folket. Folkets individualitet ska bort till varje pris och ersättas av en mentalitet som tjänar ledningens egna syften. Juliette bestämmer sig för att slutföra det som revolutionärerna påbörjade.
Språket. Texten. De levande beskrivningarna och bilderna som jag själv skapar i min fantasi, med hjälp av Mafis förmåga att skriva, är så obeskrivligt vackra och djupa att jag gärna låter mig själv drunkna i Mafis lyriska och känslostormande ord. Varje ord, varje stavelse är fulla av känsla som sliter och drar i mitt bokälskande hjärta. Man måste själv uppleva det för att förstå vad jag menar.
Min längtan efter denna del har varit lång och stundvis frustrerande men absolut inte förgäves. Visserligen blev jag först lite besviken när jag upptäckte att hon hade övergett sin speciella och högst personliga utformning av texten. Men jag blev överlycklig av att upptäcka att hon hade behållit sitt magiska språk med det levande och annorlunda bildspråket.
Det var ett sorgligt slut, ett tårfyllt farväl, som lämnade mig ensam kvar med en tryckande tomhet när jag hade slukat bokens sista ord. Jag är så tacksam över att jag fått äran att läsa hennes böcker då dem verkligen var en ljuv sång för min bokälskande själ.
Med enkla ord: Jag älskar boken! 🙂