Boken börjar med att jag som läsare får ur tredjeperspektiv följa huvudkaraktären som sitter på ett tåg.
Jag förstår att han har blivit grovt misshandlad, flyr från något/någon och att han kanske har dödat någon. Men varför är oklart.
Sen byts perspektivet till ”jag”form och jag får lära känna den unga killen Joel som bor ihop med sin mamma och hennes populära pojkvän.
Man förstår snabbt att Joel inte gillar sin styvfar och snart naglas jag fast i en dramatisk historia som Joel skriver fram.
Jag tyckte att denna bok är både mjuk och hård på en och samma gång. Likt en sur karamell är den
beroendeframkallande för mig. Stundvis så frustrerande och gripande att pauser är nödvändiga.
Kräver att diskuteras efter läsningen 🙂