”Jag är kär i dig och jag vet att kärleken bara är ett rop i tomheten och att glömskan är oundviklig och att vi alla är dömda att dö och att det kommer en dag då all vår möda blivit till stoft och jag vet att solen kommer att svälja den enda jorden vi någonsin kommer att ha och jag är kär i dig.”

exploderar jag

Livet är inte rättvist och det är något som den döende Hazel mycket väl vet om. Hon fick sin dödsdom när hon var 13 år och fyra år senare är döden starkt närvarande i hennes liv. Likt en mörk kappa som hänger över hennes axlar.

Hennes mamma tror att hon är deprimerad och för att hjälpa sin älskade dotter anmäler hon Hazel till kyrkans stödgrupp. Hazel är mycket skeptisk till gruppen, men allt förändras när hon träffar den humoristiska och optimistiska Gus.

John skriver fram en stark och gripande berättelse om hur jobbigt livet kan vara när man är ung och har fått dödsdomen cancer. 

Trodde till en början att den skulle vara fruktansvärt deprimerande, men blev positivt överraskad när jag började läsa och den lockade fram skrattet mitt. Visst är den sorglig och handlar om en förödande sjukdom, men i boken ryms det även stora portioner av kärlek, vänskap och drömmar.

En läsvärd bok som väckte stora tankar om livet och döden.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
Website