Jag bestämde mig denna gång att skriva boktipset i diktform:
Varje gång är det samma sak en författare spinner sitt nät av ord
Kan inte stoppa…
Kan inte hindra…
Att jag fastnar i en rysande skapelse av ord
Om en flickas öde med ett förlorat minne och ett splittrat sinne
Där kampen går ut på att skapa en helhet av en själ som splittrats likt sköraste kristall
Där flickans trygghet skapar bojor som hon desperat försöker bryta
Snälla inte igen ekar det i flickans medvetande
Hon ber om att det ska ta slut
Ber till någon som inte hör… inte lyssnar
Ilskan växer
Ögonen svartnar
Händer som griper tag
Håller fast
Likt ett skrämt djur flyr hon in i sig själv
tar med sig sina krossade, förtvivlande känslor
låter någon annan ta över
Och förlusten av ett minne skapas
Jag läser mig fram på sköra ord
Om en flicka med ett splittrat sinne som drömmer om en helhet
Gräver mellan raderna
Försöker svälja skärvor av ord som skapar…
Mod i mitt bröst
Eld i mitt hjärta
Hopp i min själ
Slukas av flickans öde.
På baksidan av boken står de små orden som får mig fast
”Du gömde dig. Vi höll dig gömd tills du var trygg igen.”
Att skriva om primära personligheter som skapas efter en traumatisk händelse kan inte vara lätt.
En trettonåring som försvinner och kommer tillbaka till sin familj när hon är sexton år.
Utan minnen av vad som hänt
För henne har det bara gått några minuter och inte 3 år
Det vi vet är att hennes inre bär på en mörk hemlighet…
Enligt mig har Liz Coley lyckats med att förmedla det svåra ämnet på både ett berörande och skrämmande verklighetstroget sätt. Det finns även små inslag sandkorn av galghumor.
Boken var svår att släppa då
dramatik
spänning
ryslighet
hopp
humor
och sorg är vad jag vill ha i en bok.
Tack Jussola! 🙂
Gripande text!